Thrash metal
När The Very End släppte sin debut-platta "Vs. Life" 2008 inledde dem skivan med två riktiga dödsmetall dängor.
"Mercy & Misery" inleder också riktigt bra men nu handlar det mer om två thrash rökare för att sedan köra vidare i thrashens tecken.
Detta gör The Very End riktigt bra.
Att dem har rört sig mer åt det thrashiga ser jag absolut inte som något negativt även om dem klarade av dödsmetallen galant, jag tror att thrash passar dem bättre.
Det riffas och bankas i sköna nackskakar-vänliga takter, fint producerade av Waldemar Sorychta.
Björn Goosses gör också en bra insats och han har en riktigt rivig thrash-röst som passar musiken utmärkt.
Om det är något negativt som ska fram så är det att jag tycker det är lite synd att dem inte fortsatt med och utvecklat dem coola gitarr-utflykterna som hördes på debut skivan.
"Immigrant song" är från början en väldigt cool låt (även om jag inte är direkt övertygad över Led Zeppelins storhet) och The Very End gör den absiólut rättvisa och en mäktig uppdatering.
"Maniac"däremot kunde dem för min skull skippat.
Detta är en väldigt stabil thrash skiva med sköna låtar att digga till b.la: "A hole in the sun", "Rat nation", "Dead is the new alive".
"Mercy & Misery“ simply has bigger balls haha!" som Björn skrev när jag intervjuade honom inför det här släppet.
Den intervjun hittar du i mitt blogg-arkiv
Mer thrash än debuten men dem gör det med stil och pondus
7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar