One Man Army And The Undead Quartet
Death/trash-metal
Förutom att dem har ett av metal-världens coolaste namn så har One Man Army även fingertoppskänsla när det gäller att inleda album.
Låtar som “Killing machine”, “Mine for the taking” och “Black cloud/Misfit with a machinegun” har alla varit dem som satt tonen på deras tidigare alster. Den sistnämnde hör dessutom till en av de tyngsta dem har gjort.
Tills nu…..
”Stitch” heter bödeln som inleder avrättningen, dock inte att förväxla med Disneys blåa, utomjordiska, galning. Det enda dem skulle kunna ha gemensamt skulle isåfall vara att båda tar sig framåt med en destruktiv brutalitet.
Som jag skrev tidigare så sätter ”Stitch” verkligen prägeln på denna skiva ifrån början, det är ingen pop-metal vi snackar om här.
One man army verkar ha gått in för att skita i allt vad finess heter och bara spela det dem gör bäst.
Döds/trash-metal.
Resultatet är helt olikt något annat som gruppen tidigare har gjort och det passar dem utmärkt.
Johan Lindstrand låter mäktig och growlar med brutal pondus. Han visar också varför han tillhör toppskiktet av growlare i Sverige, kanske till och med i världen. Det låter verkligen som att han har hittat hem med det här nya materialet.
Plattans tredje spår heter ”Inside the head of god” och förutom att man kan undra vad som verkligen rör sig där så är detta en av plattans starkaste spår. Det är omöjligt att inte dras med i takten och refrängen sitter som en smäck. Perfekt live-låt.
Skivan heter som sagt ”Dark Epic” och det där med Epic får man verkligen hålla med om (Dark också för den delen) då några spår klockar in på drygt 6 minuter. I vissa fall kan dessa spår bli väldigt tråkiga och sega när dem blir så långa men One Man Army lyckas ändå hålla intresset uppe med många sköna solo-utflyckter och tunga, mördande riff.
Det sjätte spåret på skivan heter ”Skeletons of Rose hall” och det här var den första låten som jag hörde ifrån skivan. Det första jag tänkte var ”Vad fan är det här, vad har dem gjort?”
Sen lyssnade jag på den några gånger men den ville fortfarande inte fastna.
Nu när man har lyssnat igenom plattan så passar den in som en full svensk på en charter-resa.
När man hör den i sitt rätta element växer den oerhört mycket och tillhör numera kategorin ”bäst på skivan”.
”Arch Enemy” tänker jag helt plötsligt. Jag måste faktiskt säga att jag förnimmer en liten bit av AE på ”Dark Epic”.
Tydligast framträder det på låten ”Devil`s harlot” (även den i kategorin ”bäst på skivan”).
Jag menar inte att Johan låter som en tjej (Det gör väl knappast Angela Gossow heller för den delen). Jag tänkte mer på hur låten är uppbygd. Malande riff, tung basgång, ett sjuhelvete trummande och en kaxig growlare.
Tiltelspåret då? Jo då, det spåret som heter ”Dark Epic” lever verkligen upp till sitt namn. Efter en lugn, akustisk, 40 sekunders inledning brakar det loss ordentligt, följt av ett mörkt och ondskefullt riff. Det är nästan så att man vill gömma sig underskrivbordet.
När låten avrundas med samma lugn så är man nästan glad att man överlevde.
Det är nästan en helt instrumental låt förutom lite stämningsfullt mässande mot slutet av den nästan 9 minuter långa resan.
Detta är enligt min åsikt den skönaste låten som Johan och co kokat ihop.
Avslutningen är en snabb, trashig dänga med det charmiga namnet ”How I love to kill you”
Jag antar att den verkar som motpol då den bara är lite mer än 2 minuter lång.
Nu när jag tänker efter, skippa kategorin ”bäst på skivan”. Det finns inte en dålig låt här och även om det är en väldigt tung och nästan våldsam platta så låter det ändå som att dem hade roligt när dem spelade in den.
Jag hör som sagt lite influenser av AE men jag tycker ändå att One man army lyckas hitta en egen stil som jag hoppas dem kommer fortsätta följa och utveckla. För det här är med råge det bästa dem har gjort.
Om inte årets så i alla fall månadens absolut bästa skiva!
9/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar